2013-06-25

Regeringen behöver formulera framtidens klimatpolitik

Konjunkturinstitutets analyser visar att klimatmålet till 2020 ser ut att nås. Men för att i likhet med EU:s färdplan minska med 80 procent till 2050 kan utsläppen, i sektorer utanför EU:s utsläppshandelssystem, behöva minska med 25 procent mellan 2020 och 2030. Regeringens ambitionsnivå för klimatpolitiken efter 2020 är dock ännu oklar.

Inom EU arbetas nu med att ta fram ett ramverk för klimat- och energipolitiken till 2030. Viktiga frågor som diskuteras är hur klimatmålet och målen för energieffektivisering och förnybar energi ska utformas efter 2020 och om energimålen verkligen behövs i klimatpolitiken. Det diskuteras också om utsläppsmålen ska finnas på nationell nivå eller enbart på EU-nivå.

För att ge de långsiktiga signaler som marknaden behöver är det viktigt att politikerna översätter visionen till konkreta mål för utsläppsminskningar för perioden mellan 2020 och 2050.

Sverige har bra förutsättningar för att driva en ambitiös klimatpolitik. Men varför gå omständliga omvägar genom andra politikområden? Klimatmål bör formuleras i termer av det miljöproblem vi vill lösa och inte i termer av de medel vi har för att lösa det. Det innebär att det behövs utsläppsmål men inte mål för förnybar energi och energieffektivisering.  

Konjunkturinstitutets analyser visar att förnybarhetsmålet och energieffektiviseringsmålet fördyrar klimatpolitiken. Den högre kostnaden för att ha tre mål istället för ett motiveras ofta utifrån försörjningstrygghet. Men eftersom utsläppsmålet uppnås genom en kombination av energieffektivisering och ökad förnybarhet så ökar försörjningstryggheten även med enbart ett utsläppsmål. I vilken utsträckning utsläppsmålet nås genom förnybar energi och energieffektivisering bör bero på kostnaderna. Visar det sig att det är enkelt och billigt med förnybar energi, relativt energieffektivisering, så bör det rimligen betyda att infasningen av förnybar energi får en större vikt än energieffektivisering. Poängen, dock, är att denna avvägning inte är ett klimatpolitiskt beslutsproblem.

Genom att styra direkt mot utsläppen och inte låsa fast mängden förnybar energi och energieffektivisering vid särskilda mål ökar därmed förutsättningarna att bedriva en kostnadseffektiv klimatpolitik.

Kostnaden för klimatpolitiken beror framför allt på:

  • hur stora utsläppsminskningar som behöver göras i Sverige och vilka styrmedel som används
  • i vilken utsträckning investeringar i utsläppsminskningar utomlands och kolsänkor i skog och mark får tillgodoräknas.
  • hur fossilfri teknik kan komma att utvecklas framöver.

Kärnan i en kostnadseffektiv klimatpolitik är att sätta ett pris på utsläppen antingen med en koldioxidskatt eller genom EU:s utsläppshandelssystem. När utsläppen är diffusa och svåra att följa upp, som i jordbruket, kan det behövas andra lösningar, som till exempel stöd. Om det ur samhällets perspektiv investeras för lite i forskning kan prissättande styrmedel behöva kompletteras med stöd. Även investeringar i utsläppsminskningar utomlands kan vara kostnadseffektiva komplement, det kan också stöd till åtgärder för att binda kol i skog vara.

En klimatsmart politik sätter klimatmål istället för mål för förnybar energi och energieffektivisering, och väljer kostnadseffektiva styrmedel utifrån klimatmålet.

Eva Samakovlis, docent i nationalekonomi, forskningschef Miljöekonomiska enheten, Konjunkturinstitutet

Runar Brännlund, professor i nationalekonomi, Centrum för miljö- och naturresursekonomi, Umeå universitet, ordförande i Konjunkturinstitutets vetenskapliga råd

Konjunkturinstitutet gör prognoser som används som beslutsunderlag för den ekonomiska politiken i Sverige. Vi analyserar också den ekonomiska utvecklingen, i Sverige och internationellt, och bedriver tillämpad forskning inom nationalekonomi.

Prenumerera på våra nyhetsbrev

Din mejladress:


Välj nyhetsbrev:

PublikationerMiljöekonomiLediga jobb